Kent - 2010-08-07.
alarm nollsju.fyrtiofyra fixa håret sminka sig äta frukost buss nollåtta.nollnoll tåg nollnio.nollnoll
allt för kent. för att börja köa halv elva i stekande solsken i plågsamt fallande regn.
och det värsta var att under hela dagen var jag inte det minsta humör för att se kent. inte någonstans. kände mig bara allmänt ledsen. och alla skrek svor knuffades vid insläppet och jag blev bara så fruktansvärt trött på alltihopa.
men klockan nio försvann alla negativa tankar tröttheten misstron. klockan nio såg jag kent framför mig och jag förstår inte jag förstår ingenting.
bäst. vackert. underbart. otroligt. oslagbart.
men inte ens det sistnämnda ordet räcker för att beskriva hur det var kvällen den sjunde augusti tvåtusentio. hur alla hoppade uppochner med pekfingret uppe i luften handhjärtan hur sami njöt av uppmärksamheten hur jocke dansade och fick hela publiken att hoppa hur martin hela tiden såg besviken ut när publiken inte ropade hans namn hur tårar pressades fram från varenda liten varelse på scenen när jocke förklarade vad m handlade om hur alla skrek när gnistorna föll under 747 hur mannen i den vita hatten fortfarande avslutar varenda konsert och fyverkerierna som fyllde himlen.
och hur mycket jag än kommer skriva; det finns inga ord på långa vägar som kan beskriva kvällen den sjunde augusti tvåtusentio.
allt för kent. för att börja köa halv elva i stekande solsken i plågsamt fallande regn.
och det värsta var att under hela dagen var jag inte det minsta humör för att se kent. inte någonstans. kände mig bara allmänt ledsen. och alla skrek svor knuffades vid insläppet och jag blev bara så fruktansvärt trött på alltihopa.
men klockan nio försvann alla negativa tankar tröttheten misstron. klockan nio såg jag kent framför mig och jag förstår inte jag förstår ingenting.
bäst. vackert. underbart. otroligt. oslagbart.
men inte ens det sistnämnda ordet räcker för att beskriva hur det var kvällen den sjunde augusti tvåtusentio. hur alla hoppade uppochner med pekfingret uppe i luften handhjärtan hur sami njöt av uppmärksamheten hur jocke dansade och fick hela publiken att hoppa hur martin hela tiden såg besviken ut när publiken inte ropade hans namn hur tårar pressades fram från varenda liten varelse på scenen när jocke förklarade vad m handlade om hur alla skrek när gnistorna föll under 747 hur mannen i den vita hatten fortfarande avslutar varenda konsert och fyverkerierna som fyllde himlen.
och hur mycket jag än kommer skriva; det finns inga ord på långa vägar som kan beskriva kvällen den sjunde augusti tvåtusentio.
Avtryck:
victoria
kvällen igår var fin. och det du skriver är sant, det finns inga ord som kan beskriva kvällen.
men du var inte långt ifrån att klara det. du framkallade i alla fall tårar som rullade ner för min kind.
De rinner inte, men de finns i ögonen. Känner igen känslan från Arvikakonserten. Kent <3
Åh, så bra du beskriver den kvällen. Det var helt.. som sagt det finns inga ord som kan uppnå den känslan som man hade.
åh. kent är så underbara. vackert skrivit hurru!
Trackback