Rosettpojkens illusioner.

Jag och Daniel gick upp till kullen och han hade med sig kex och ost och allt var så himla fint.

Ett hejdå är mycket svårare när man vet när man träffas igen. Igår tog det ungefär sextio minuter.

"jag dör lite inombords."
viskningen var knappt en flämtining och han visste att fram tills att de skulle ses igen skulle andetagen vara mycket svårare än när man kunde låta dem flyta ut på hans axel.
och när de skulle ses igen skulle han återigen fyllas av det där ljuset och omfamnas av just de där armarna som ibland betydde allt i världen.