Rosettpojkens illusioner.

jag har känt så förut, och nu gör jag det igen när jag lyssnar på gubben i lådan, eller egentligen vilken låt som helst av daniel adams-ray. fan vad han är bra, vill jag bara tillägga.
har ni någonsin blivit arga när ni lyssnar på någon låt, av den anledningen att sångaren i fråga har skrivit en så genialisk textrad att du önskar att det var du själv som har skrivit den? jag har känt så flera gånger förut och nu känner jag det igen när jag hör han sjunga

blivit lämnad i staden, medan du gick och blunda
fick jag kängor mot magen, tills jag smakade gatan
ändå gick jag tillbaka, och jag måste va galen
som nyss blivit bedragen, och som tänkte på laget
för jag trängde bort jag-et, och jag såg alla tecken
men jag ville va bättre, men då blev allting sämre
jag vägrar att inse, du sviker mig alltid
jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig

speiellt de två första raderna, men hela låten är så frukstansvärt logisk och underbar och jag förstår inte hur jag kunde hata den från början när den är så fantastisk. han är ett geni. ett musikaliskt geni som breder ut mitt musikområde och jag hoppas att han finns i alla er läsares spellistor på spotify. om inte tycker jag att ni lägger till honom på dirrrrren!

15 minuters perfektion
i jakt på samma sensation
sex pack, fem gram och en miljon
tystnad, tagning, explosion