We just have to wait and see.
finisen, vilket fint inlägg.
Jag är en Lisa på 20 höstar som tycker om att kramas, skjortor, fynda på Second Hand, älskar att gå på loppisar, tycker inte om sådana som är homofobiska eller tror sig veta mer än andra eller klankar ned på en. Eller sådana som tycker jag är konstig för att jag inte äter kött, lyssnar allra mest på popmusik och har alltid målade naglar, för naglar utan nagellack ser så tråkigt ut. Festivaler och fika med vänner är bland det bästa som finns medan spela fotboll är bland det tråkigaste som finns och jag är så himla dålig på det. Jag drömmer om att bli kock eller konditor för tillfället och längtar till den dagen jag får besöka Paris för den staden verkar vara så fantastisk. Älskar blommönstrat och klänningar, det är bland det bästa som finns.
Jag är Julia, och är lyckligast på jorden som har en så fin vän som du. Idag är det exakt fyra månader kvar tills jag har levt i femton år. Om lite mer än en vecka har jag ett år kvar på Stenbocksskolan, och jag hoppas att det året blir väldigt mycket bättre än vad jag tror att det kommer bli. För egentligen är jag nog osäkrare än vad folk uppfattar mig som. Men samtidigt är jag stark, dock inte ensam (ensam är stark, vilket jävla skitsnack). Ibland tänker jag på vad som hade hänt om jag inte hade skickat det där smset, kommenterat den där bloggen eller struntat i att le tillbaka mot den där pojken. Då blir jag rädd.
Jag tycker om dig.
Jag heter Johanna och är etthundrasjuttiotvå centimeter lång vilket för tillfället är viktigt för då är jag fortfarande två centimeter längre än min lillebror. Jag bor i en väldigt liten stad och jag drömmer hela tiden om frankrike, franska, fransmän, fransyskor och allt som har med det att göra. Även om andra stora städer och ofta så vill jag bara åka iväg. Men missförstå mig inte. Jag trivs alldeles utmärkt i vårt gula hus på landet. Särskilt nu på våren när det är så grönt och hela gräsmattan är full av tusenskönor och det doftar syren överallt.
Det är bara 9 dagar kvar tills jag gått ett helt år på gymnasiet vilket är läskigt. För det har gått så himlans fort.
Jag älskar musik, både att spela och lyssna på.
Idag ska jag tona håret kopparorange så jag är rätt nervös. Och det är lika längesedan som jag konfirmerade mig som till jag tar studenten.
Dessutom har det snart gått ett halvår sedan vi sågs sist, och det tycker jag är alldeles för längesedan.
Jag är en förvirrad femtonåring från Stockholm, bor i en förort som ligger 20min från Stockholms central med pendeltåg mot söder som heter Skogås. Är en och sjuttio lång och ska få glasögon.
Jag är bisexuell men funderar på om jag inte är lesbisk, fast egentligen bryr jag mig inte så mycket om de. Har halvsvår dyslexi men lever bra ändå. Jag är vegetarian och har hjärtat i vänsterpartiet. Jag har få men väldigt fina vänner som jag ringer och gråter till lite för ofta. För att bearbeta jobbiga saker målar jag med vattenfärg samtidigt som jag lyssnar på Monica Zetterlund. Ska förhoppningsvis gå en skrivar linje på gymnasiet.
Jag har en fantastisk syster och en katt vid namn Tiger. Lars Winnerbäck är min musikgud och Noomi Rapace är den snyggaste personen jag vet. Det bästa som finns är att sitta på balkongen och läsa i morgonsolen med en koppkaffe brevid och ingen som stör. Mitt favoritplagg är mina gröna haremsbyxor som jag köpte på peace and love för två år sedan.
Uppfattas ofta som udda, egenkär, asocial, flummig, kontrollfreak och negativ. Kallar mig själv för bitterfitta och trivs väldigt bra med det.
Weekday i sthlm är verkligen något extra
jag är etthundraåttiofem centimeter full av förtvivlan, jag har alltid hatat att vara lång, att inte se ut som alla andra. jag älskar polly, och dricker otroliga mängder te. jag minns också saker jag inte borde minnas, till exempel att jag den 22 december 2004 passerade 14 röda bilar påväg till kungsbacka. jag lyssnar mycket på kent, broder daniel och rise against, det har blivit mycket rise against på sistone, men det är förståeligt med tanke på hur underbart bra deras nya skiva är.
jag är sjutton år och sjutton dagar gammal, går första året på gymnasiet och tycker för en gångs skull att skolan är rolig. jag är blond, har blåa ögon men har alltid velat ha bruna ögon och brunt hår.
min dröm är att plugga modern konst på en skola i SOHO, New York.
jag tycker förövrigt otroligt mycket om just dig Oskar Wiik. du är fin.
Jag har ingen aning om hur lång jag är, hur mycket jag väger, eller vem jag är. Jag är nöjd, för stunden.
Jag är 20, bor i Göteborg, och har, åter igen, ingen aning om vart jag är på väg.
Just nu funderar jag mycket över om jag är kär eller inte, men har tröttnat på att hela tiden krama musten ur allt som är bra, så jag låter det vara. Och det är bra. Tills bomben faller, antar jag. Eller änglar sjunger. jag hoppas på det senare, för jag tycker ju så mycket om honom!
När jag är med vänner kan vi ofta skratta gott åt någon som ser rolig ut på stan. Igår fällde jag en kommentar på Picknickfestivalen om en ung man som gick runt i sotarmössa trots att det var typ 30 grader varmt. Sa tyst för mig själv att han var dum i huvudet. Och menade det med hela mitt hjärta. Verkligen. Kan inte understryka detta nog.
Så fort jag kom till Apslätten igår, och såg havet av människor, så kände jag jag en sak:
-herregud, det här är en enda stor kontaktannons.
Folk av den yngre kretsen var uppklädda till tänderna. 110% medvetna.
Det är ett sätt jag kan se på saker. Förbannat otrevligt och negativt. Jag är så trött på att man hela tiden ska vara medveten. Även om man inte bryr sig, och är så himla indie, så kan man ändå inte gå utanför dörren i sina mysbyxor, för gud så pinsamt.
Sen stod jag i ett hav av svettiga kroppar som dansade sig till fördärv till Halkan Balkan, och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Aldrig!
Igår råkade jag gå före en hel kö på Konsum. Killen bakom mig slank förbi mig, så att han stod framför mig. Jag såg ju inte att jag hade gått före en hel kö, så jag trodde ju att han bara gick före hipp som happ.
Jag är så trött på att främlingar inte kan säga till varandra när det blir fel.
Eller rätt för den delen.
En gång såg jag en kille med en vacker Jónsi-tröja på sig. Jag sa inte att han hade en snygg tröja, och det gnager mig än.
Mycket fint inlägg!
Jag är den "fantastiska" pojkvännen.
Mitt starkaste minne från en Kent-konsert är textraden "och när ljuset släcks så ska du vara min". Jag kunde bara tänka på dig.
Jag är någon som kallas malin eller ibland också bert. Jag är 176 centimeter lång, alldeles perfekt längd enligt mig. Jag älskar glass, det är bland det bästa jag vet.
Jag gillar min pojkvän pontus och mina fina vänner fast jag njuter av att vara ensam för då har man inga förväntningar att leva upp till och jag känner mig säker, fast ibland tänker jag bara för mycket så det slutar med att jag önskar att jag var någon helt annan människa.
Jag gillar fotografier, när jag kollar på foton jag har tagit så känns det som om jag för några sekunder åker tillbaka till det ögonblicket.
Jag gillar också en kille som heter oskar, han är helt underbar och det gör lite ont i mig att veta att vi inte kommer gå i samma skola i höst men jag är väldigt glad för honom ändå. <3
Mig har du nog inte hört något av förut. Men jag läser. Ofta.
Jag är en etthundrasextiotvå centimeter lång (kort?) flicka som är född en regnig kall dag i mitten av maj 1996. Alla som är någorlunda kreativa brukar kalla sig själva för tänkare, men jag är inte egentligen någon som tänker sådär jättemycket, på gott och ont. Jag är inte korkad och jag funderar visst på saker - vad som händer efter döden, vem som egentligen betyder någonting, varför jag reagerar som jag gör - men är det något som är jobbigt och svårt fäster jag sällan upp mig på det utan är bra på att skaka av mig det.
Däremot så fäster jag mig för mycket vid folk.
Jag har jättefina vänner som tar hand om mig och framför allt två fina flickor och en pojke som är som mina systrar och min bror, fast bättre. Mina egna bröder förstår jag mig inte alls på.
Jag tror att jag är bisexuell, varför rikta in sig på en sorts människa? Jag blir kär i personen, inte könet. Sex kan man ha med vem man vill.
Jag har så fruktansvärt blandad musiksmak som bara jag förstår - allt mellan Beethoven (Moonlight Sonata spelat när månen skiner in genom fönstret kan vara det finaste som finns), till Eminem. Men jag älskar Håkan Hellström, och jag älskar Veronica Maggio, men framför allt John Mayer och Regina Spektor.
Harry Potter är min barndom och min bästa vän. Jag var väldigt ensam när jag var mindre.
Jag älskar kläder. Men dessvärre har jag som de flesta tonårsflickor komplex med min kropp och den förbaskade lilla muffinsmagen som inte vill försvinna och drar ner hela min självkänsla. Varför ser jag inte ut som alla andra?
På fritiden hänger jag i stallet hos min älskade skyddsängel, en gammal arabvalack som heter Pris, umgås med vänner eller lyssnar på musik. Skriver och läser, och dricker kopiösa mängder te.
Du är awesome. Kram.
Jag hittade din blogg för att du läst lite i min. Och troligen älskar du Extremt högt och otroligt nära lika mycket som mig. Och vi har även Kent, Håkan, konstiga tankar, musik och kläder gemensamt. Det känns fint!
Jag är Jenny, ganska prick 19 år och hundrasextiosju centimeter lång ungefär. Om jag sträcker på mig. Jag har bott i Stockholm sedan i höstas och har alltid tänkt att jag har ganska bra koll på vem jag är och vill vara. Fast nu har jag insett att jag vet ännu mer om mig själv och samtidigt så otroligt lite. Jag tycker om att tänka, vilket nog ganska ofta inte är det bästa för mig. Jag har läst på Psykologprogrammet i ett halvår nu och trivs väldigt bra där, jag får tänka hur mycket som helst och analysera hit och dit. Jag har massvis av fina vänner, ändå händer det ganska ofta att jag känner mig ensam. Men jag tror att det till viss del är mitt eget fel, för att jag glömmer bort att planera in att umgås och dessutom är ganska dålig på att umgås med bekanta, jag föredrar mina närmsta liksom. Fast ibland kan det vara så himla skönt och välbehövligt att vara själv.
Jag tycker om att sitta i solen och läsa en bra, fin eller rolig bok (just nu Expedition L av Erlend Loe), att dricka te sent på kvällen eller att sitta på ett café med en vän. Dessutom älskar jag att fotografera och har nu börjat se världen i potentiella bilder snarare än som en film, väldigt konstigt. Egentligen kanske jag skulle vilja vara fotograf snarare än psykolog, men jag vågar inte riktigt tro på mig själv. Fast psykologi är verkligen något riktigt intressant det också, men inte precis samma sak. Jag har alltid romantiserat konsten.
Jag älskar klänningar och kläder i allmänhet och har extremt svårt att gå utanför dörren om jag inte trivs i det jag har på mig. Har aldrig varit en sån som sminkar sig.
Jag ryste när du skrev om din pojkvän och tycker att det är så fint att du vågar vara öppen homo(/bi?)sexuell trots att du är ganska ung. Och hans kommentar om Kent var så himla fin också. Jag tror att alla har möjligheten att vara bisexuell om de bara vill.
Vilket fint inlägg, jag ska fortsätta läsa din blogg.