Rosettpojkens illusioner.

Jag har väl egentligen ingen aning om hur jag ska formulera mig kring 2012. Skulle jag påstå att det har varit mitt bästa år någonsin skulle jag definitivt ljuga. Skulle jag säga att det har varit mitt värsta år, skulle vi kanske närma oss. 

Jag tror nämligen inte att jag någon gång tidigare har kämpat med så många olika känslor tidigare. Så många känslor blandat med tankar om ideal om kärlek om mig själv och kanske till och med meningen med livet. Aldrig förut har jag behövt handskas med dessa nivåer av obeskrivbar sorg, ilska, ångest, oro och avundsjuka.

 

Hela året ska ni veta har dock inte varit både pest och kolera. Jag har haft fantastiska stunder. Oförglömliga ögonblick med familj och vänner som jag alltid vetat har funnits där. I Stockholm hade jag tre fantastiska människor som i början av året gjorde livet helt fantastiskt. Jag hade en pojkvän som jag nu inser att jag var dålig på att ge den kärlek han förtjänade och borde ha fått.

 

Hela sommaren spenderades mestadels åt att vara ledsen och ibland lite för berusad. Alldeles för mycket jobb och alldeles för lite tid till att försöka hitta ett nytt boende så att jag kunde bo kvar i Stockholm. Det blev en ganska panikartad sommar och en vecka innan skolstarten hade jag gett upp hoppet om att faktiskt kunna bo kvar i huvudstaden. Men så återkommer vi till det där om att jag har fantastiska vänner.

 

Så nu sitter jag här. I ett rum jag tack vare min klasskompis har. Och jag funderar väl mest på mig själv.

I flera dagar nu har jag väl inte känt att mitt liv har varit på sin allra högsta topp. Det enda jag vet är att jag hoppas kunna ta tag i mig själv. Lämna denna Oskar bakom mig och bara koppla den till 2012. För i december vill jag inte tänka tillbaka på hur värdelöst det här året började. Jag vill verkligen inte det. Så önska mig lycka till. För 2013 ska fan bli bra. Det ska det.