Rosettpojkens illusioner.

Igår uppnådde jag, enligt min vän Hanna, den eminenta tonårsåldern; 17. Det vill säga jag är trollkarlsmyndig och livet känns ganska mycket fest nu faktiskt. Vill samtidigt passa på att tacka för alla fina gratulationer och tacka er som var hos mig igår. Slänger jättegärna ihop ett födelsedagsmys igen, så att vi kan fira mig för jag tycker att det är kul att bli firad. 

I lördags var jag i Varberg och såg Kent. Mitt favoritkent som jag verkligen inte nog kan prata om hur mycket jag älskar. Då de inte turnerade förra året har jag därför inte sett dem sedan i augusti 2010. Och detta var min femte kentkonsert och kent kent kent ni är så bra.

Förlåt för oredigerade mobilbilder men egentligen spelar det ingen roll för ni förstår och kan tänka er ändå.

Så fantastisk så fantastisk så fantastisk.

 

Idag cyklade jag och min syster till Ica och köpte lite kiwi, mango, jordgubbar och apelsin. Av detta gjorde vi den godaste lunchen jag har ätit på länge. Nu ska vi ut med båten!

Idag är jag glad.

Ibland är det så lite som behövs för att få sig själv att tänka på annat. Ett exempel är att färga håret.

Idag har jag varit uppe ur min säng och varit social, och jag har genast mått mycket bättre. Så utan att låta för töntig vill jag bara säga till er som har umgåts med mig idag att tack för allt kaffe och te, och tack för att ni får mig att må så mycket bättre.

 

Vad tycker ni om mitt hår förresten?

På något sätt vill jag bara få ner allting jag tänker i någon sorts form av text, men jag tror verkligen inte att det på något hörn är möjligt att få med alla känslor som jag känner just nu. 

 

Min pojkvän gjorde slut med mig i fredags, efter nästan två år tillsammans. Det var ingenting jag var beredd på överhuvudtaget. Jag vet inte hur många känslor jag har känt de senaste dygnen. Jag har varit ledsen, arg, förtvivlad. Jag har känt mig svag och maktlös. Tom och apatisk. När jag satt bredvid honom i fredags nuddade mina fötter vid hans, och jag tog bort dem därifrån, för att sedan låta dem luta mot hans igen. Varje gång insåg jag hur mycket hellre jag ville vara nära. 

Allt jag känner är hur mycket vi hade framför oss, alla platser vi skulle åka till, alla hus vi skulle flytta in i. Hur det var så många saker som jag egentligen ville ha sagt, och vissa saker som jag kanske skulle sagt lite oftare. Jag vet verkligen inte hur jag ska formulera mig. Jag är otroligt ledsen, för jag var verkligen inte färdig med oss. Men är man inte skapade för varandra, så är man inte. Det är inte så mycket att göra åt. Det är bara att acceptera med tiden.

 

 

Nu vet ni hur det ligger till. Och ni, blanda inte in framtiden i era förhållanden, ha inte för mycket planer. För om det tar slut är det så mycket som går i kras. Och det gör ont.